Sommarbarn

Jag har gått genom livet och levat i tron på en lycka som
aldrig blev min.
Jag har sattsat det sista jag ägde på jorden
på drömmar som aldrig slog in.
Jag har ändå förstått att den väg som jag gått hade
lett mej nån annanstans.
Jag har stampat på samma punkt för länge och nu står jag
här med en sista chans..

Nu går plötsligt allting som jag vill.
Du får upp ett leende och du ställer dej så nära intill.
Jag kan öppna ögonen och se,
Jag ska möta världen med ett leende.

Som ett sommarbarn,
som kan leva fastän löven faller.
Genom vinternatten ska jag ro dej iland.
Som ett sommarbarn,
som en sommaräng bland iskristaller.
Som en annan människa när du tar min hand..

Jag har väntat för länge på vad som ska hända mej
utan att någonting hänt.
Jag har dykt under haven och sökt efter lyckan
bland vraken av alla de skepp jag bränt.

Så famnar du om mej i en dans..
Jag vill inte va nån annanstans!

Som ett sommarbarn,
som kan leva fastän löven faller.
Genom vinternatten ska jag ro dej iland.
Som ett sommarbarn,
som en sommaräng bland iskristaller.
Som en annan människa när du tar min hand.
Jag vill inte va nån annanstans!
Som ett sommarbarn,
som kan leva fastän löven faller.
Genom vinternatten ska jag ro dej iland.
Som ett sommarbarn,
som en sommaräng bland iskristaller.
Som en annan människa när du tar min hand..

Hur går det med striden, syster?

Hur går det med striden, syster?
Dukar du under i kampen, broder?
Låt mig veta:
Hur många sorger skall du orka bära, hur mycket smärta skall du mäkta med?
Hur skall du någonsin kunna straffa dig själv tillräckligt?
Svälter du dig själv?
Skär du dig?
Skär sönder dina armar, skär sönder ditt ansikte?
Dämpas ångesten med mer smärta, dämpas ångesten med fler tabletter,
dämpas ångesten med mer sprit?
Hur länge skall du hålla? Hur länge skall det gå?
Förlåt att jag frågar, men jag undrar ju bara!
Vad har de utsatt dig för?
Vilka var övergreppen?
Var du bara ett barn när det började?
Fick du nånsin vara ett barn?
Var det dina föräldrar som gjorde det?
Var det dina klasskamrater?
När förstod du att det var du själv som var skyldig?
När tog du på dig skulden?
När började du straffa dig själv?
Hur många sorger skall du orka bära,
hur mycket smärta skall du mäkta med?
Hur skall du någonsin bli ren?
Hur skall någon någonsin kunna älska en sån som dig?
Förlåt att jag frågar men jag undrar ju bara.
När skall du förstå att du inte måste bära allting själv?
När skall du tillåta dig att stanna upp och ställa ner och se dig om och upptäcka
att du inte är så ensam som du tror?